Idag fick jag veta att en ganska nära släkting inte har långt kvar nu. För nästa ett år sen fick han diagnosen cancer, han hade fått några tumörer i hjärnan och tyvärr var det av den agrisiva sorten. Bara en gick att operara, dom andra skulle man försöka stråla bort då det var för riskfylt att opera. Operationen gick bra och sen skulle han börja stråla och senare börja med cellgifter. Han berättade att han skulle kämpa och han skulle överleva detta. Han och hans sambo gifte sig i somras lite pga av hans sjukdom, om det skulle hända ngt på vägen. Men tyvärr gick det inte åt det hållet han eller vi andra ville. Varken strålning och cellgifter kunde få bort tumörerna, och han blev bara sämre och sämre. Nu snart exakt ett år efter diagnosen ligger han för döden. Usch, det låter så hemskt! Han har bara timmer, kanske ett dygn kvar.

Min tankar går just nu till hans fru Maria, min mammas kusin som snart kommer förlora sin man. Och till deras små barn, Linn och Rasmus 3 och 5 år. Två barn som ska få växa upp utan sin pappa, hur orättvis är denna värld?! På ett sätt är det skönt att dom är så små och inte förstår sig på det som händer, men tänk dig att aldrig få lära känna sin pappa. Att inte få ha sin pappa närvarande på födelsedagar, skolavslutningar, student, sitt egna bröllop m.m. Och för han, som inte kommer kunna se sina barn få växa upp och bli stora..

Christer, du finns i mina tankar!